Vi är bland de sista människorna som kan välja…

Jorden finns och bär ännu upp förutsättningar i vilka vi kan skapa oss trygghet, mättnad och finna lä från konsekvensens vindar. Och vi går på det. Vi gömmer oss i valmöjligheten och formar orden med våra munnar medan våra ögon tittar på. Vår hud är alltför väldoftande, för att vi ska ge oss ut och gräva i myllan som lagrats på grund av våra ansvarslösa ageranden. Vad är det som gör att vi ser, men inte gör det vi vet är möjligt? Vilken är din ursäkt? Handlar det om att vi kan välja och att inte klarar frihet under ansvar?

Jag ser. Och av det jag sett, har jag inte valt att ta ansvar i den utsträckning jag har kunnat. Om någon frågar mig varför, så har jag inte svaret. Men det finns ett svar och jag vill inte fortsätta låtsas att svaret är för ogripbart och utanför min förmåga. Jag har faktum, jag har seendet och jag har möjligheten, möjligheten att välja. För en gångs skull höjer jag blicken och tar ledningen i något jag hoppas ska bli, en ansvarsdebatt. En självgranskning och en rannsakan av vår omgivning, våra egna resonemang och beteenden som jag hoppas ska leda till att fler vågar möta sina ursäkter och sluta låtsas om som att svaret inte finns. Svaret på varför vi gör som vi gör, när vi så lätt kan göra annorlunda och samtidigt göra skillnad.

Oftast behöver vi perspektiv för att se våra egna beteenden. Något tragiskt behöver hända för att vi ska se de fina förutsättningar vi har och att livet är av vikt och av värde. Men det är först när perspektivet är att något är ”fullkomligt kört” eller oåterkalligt som vi börjar lufta i rummen som bär upp våra samveten. Av förklarliga skäl håller vi gärna dörrarna stängda till de rummen och applicerar lite extra tätningsmassa, så att vi får slippa möta konsekvenserna av våra egna ageranden. Och jag tror att det är därför vi skjuter på ansvaret och hycklar med våra insikter. Vi lägger det på våra barn istället, det att stå till svars och ta konsekvenserna, när det är ”fullkomligt kört”. Även om det kommer alarmerande rapporter om vår miljö, klimatet och konsekvenser, behöver vi inte vara i det fullkomligt slutpressade läget. Snacka om att inte se längre än näsan räcker. Vi väljer att se vår tid på jorden som den enda viktiga och existerande, vi gör oss helt enkelt mindre än vi är…
Varför?

Jag vill höja ribban. Min egna och den för min omvärld. Vi kan bättre, förstår bättre och orkar mer än vad vi låtsas om. Jag ser människor åstadkomma fantastiska saker dagligen, men ser sällan att det är rätt sopsorterat i soprummet. Jag ser det aldrig i princip om jag ska vara ärlig, det att det ens är det minsta sorterat. Det känns som om vi människor vill hämnas på jorden för att vi är bittra över tidsbrist och stress och måste hitta en ventil för alla våra ursäkter. Och vilket är inte skönare än att välja bort ansvar, om man nu bara kan? För det är just det du gör, om du inte vill lika mycket som du kan.
Jag vill börja poängtera vad som är möjligt. För att visa att vårt ansvar inte är varken svårt eller tungt att bära och vara med. För att du ska se att du är så stor som i dina drömmar och att din förståelse är lika omfångsrik som ditt seende och att dina händer styrs av vad din hjärna registrerar. Viljan finns i dig, liksom förmågan.

Jag brukar tänka att jag har ett val i nuet och i varje tillfälle. Varje ny minut bjuder mig på en frihet att ta ett beslut och det innebär automatiskt att jag har ett val. Och det gäller även dig och alla i din omgivning. Vissa är bara mindre benägna att erkänna att det ligger till så. Att det är så att allt är möjligt om vi erkänner vår roll i den här världens utveckling.

Det är något vi alla bör erkänna och bejaka – för vi är bland de sista människorna som kan välja…