Vem vill inte vara godhjärtad?

Det är provocerande att vika av.
Det gäller oberoende av människors kulturella och sociala frihet, det finns vissa saker som aldrig går oberörda förbi. Jag har levt länge med och funderat kring detta med varför veganism/vegetarism oftast kan väcka så starka känslor och så starka åsikter hos omgivningen. Som om en individs ställningstagande och aktiva val kan provocera så mycket. Det vanliga har varit att prata om det dåliga samvetet som vaknar, eller att omgivningen känner sig ställd på pottan så fort en vegan närvarar vid middagsbordet.

Men här om kvällen kom jag på mer hur det ligger till och vad det egentligen är som händer i sådana sociala sammanhang där en specialkostare kan provocera bara genom sin närvaro. Närvaro räcker, för det är väl sällan man stoltserar in på en restaurang eller till ett middagsbord med vegokappan slängd över axeln, veganmärket inbränt i pannan och med stereolik röst brummar ut i rummet och till övriga ätdeltagare; ”Jag är vegan – ha det på ert samvete! Skäms! Oh, skäms ni samvetsbelastade förnekare!”
Eller…? Kanske någon gör så, men inte jag och jag har aldrig upplevt någon vegan/vegetarian som trycker ner middagsgäster verbalt eller med nedlåtande miner. Många frågar och vill berätta om sitt köttätande och sina val, och hur de tar ansvar på andra sätt och i många andra sammanhang. Så ja, visst är det en samvetspuls som väcks lite, men främst är det en annan kraft som verkar; den om att alla vill få känna sig goda och absolut inte onda!

Det finns sätt att mäta sin godhet och känna sig god på. Vår barmhärtighet definieras genom vårt engagemang och vår goda vilja, vårt aktiva ansvar och vi kan bekräfta denna godhet inom oss genom att avstå saker och välja andra. I vårt rika samhälle är det något som trängt sig in på nästan alla områden. Man kan vara god i skolan, på jobbet, god vän, god miljövän, god konsument, god moder, fader, broder, granne, hundägare osv. Vi älskar att få känna oss goda och ansvarstagande.
Av någon anledning har inte området kring mat och kostval kommit in i bilden så mycket förrän nu. Med den nya miljövågen och de nya tankarna och faktan kring ex iljöpåverkan vid köttproduktion blir kost något att mäta sin godhet kring. Och plötsligt har man skapat ännu en potentiell barmhärtighetsroll; den som ätare.

Det är väldigt positivt och det är också här svaret ligger, till människors så starka reaktioner. Man behöver inte komma in speedad på sparris och med stolt, utåtriktad attityd förtrycka köttätare som vegan/vegetarian för att skapa känslor och provocera. Man kan komma in yr och förvirrad till en middag, ta sig vad som finnes inom sitt kostval och avstå det övriga och sätta sig ner och börja avnjuta sin måltid. Det räcker. För bilden man ger är att man äter medvetet, aktivt och gör ett val för det goda och det i sig provocerar. För är det något människor vill, så är det att vara just goda och absolut inte det motsatta. Och att sitta och behöva beskåda barmhärtighet medan man känslomässigt, mentalt och intellektuellt både inåt och utåt måste hantera situationen, är jobbigt. Jag vet, jag har själv varit där som köttätare och jag har aldrig varit så benägen som då, om att skydda min godhet, förklara mig och övertyga mig själv och andra om att min godhet är både befintlig och stor.

Och här ska jag väl skriva något storsint om att all godhet räknas och väger upp annat ickeansvar? Men nja… Jag känner mest för att skriva; god ätare eller inte? Det är ditt val…