Potatisgratängen – om våra heliga vanor. Del 1.

Första gången jag förstod att matkultur var en helig sak, var jag 12 år. Min bästa kompis och jag var nyblivna vegetarianer och stod i hennes kök med kniv och skärbräda och skar i rotfrukter och grönsaker.

Vi hade läst att vegetarisk mat skulle vara färgrik och vi hade köpt alla möjliga grönsaker i lysande färger som vi hittat och länsat våra mammors skafferi på potatis, palsternacka och kålrot.
Vi har aldrig skurit så noggrannt och känt sådan stolthet. Vi kallade oss mästerkockar och dikterade andäktigt kring vår kokkonst medan vi fyllde en stor långpanna med det som skulle bli vår nya livsstil.
Det puttrade sig varmt, saftigt och mjukt inne i ugnen med hjälp av margarin (Ja, detta var innan olivoljans tid.) och vi dukade fint och stolt. Assietterna och glasen sänktes mot bordet som dalande fjädrar genom stilla, varm luft. Andäktigt tog vi ut plåten ur ugnen och rörde med vackra träverktg och erkände ödmjukt att det doftade utsökt.
Vi kallade rätten för “Vegetarisk rotblandning”.

Dagen till ära var min kompis farmor på besök. Inte så mycket för vår matkonsts skull, men för att hon i princip bodde hos familjen hela dagarna. Det var en speciell kvinna med en röst som skar lite elakt i öronen, medan hon hävde ur sig principer och ordspråk. Hon var sådär härligt cynisk och hade alltid ett ordspråk eller ett talesätt till övers för oss unga, ovetande barn.
Idag skulle hon få smaka på vår vegetariska, färgrika rotblandning och våra ivriga hjärtan slog stolt när de vuxna satte sig till bords.
Vi presenterade maträtten med flickiga fniss och utbytande av blickar. Det var så oerhört spännande!
- Är det något mer som ska tas fram? undrade hennes pappa som satt på rutin och väntade att biffen skulle landa med ett *plask* och *tjoff* på tallriken.
- Det här är faktiskt en vegetarisk rätt! sa min kompis mamma. Anna och Nina är veeegeetaaariaaaneeer nu! sa hon lite ursäktande och hon artikulerade tydligt, så att han skulle förstå att det inte var något kött på väg in till bordet.
Annas farmor satt som en stor drottning i stolen med armstöd vid bordets kortsida, med en gaffel i handen och ögonen ner i den färgrika blandningen. Hon förde handen över grönsakerna i plåten och den darrade hotfullt.
- Vad är det här? Och vad är det här?
- Det är ju potatis, farmor, sa Anna och pekade.

Farmodern stack gaffeln i den ugnsgrillade klyftan, höll upp den under kökslampan som ett främmande objekt medan vi andra följde hennes rörelser med koncentrerad blick och hon sa:
- Ska du lura mig tös? Potatis är rund och gul!
Vi bytte lite blickar vid bordet medan farmodern vred och vände på den underliga tingesten i sin hand.
- Är den kokt eller har ni bara målat den? Och var är köttet och såsen?
- Vi är vegetarianer nu, farmor.
Anna sa det lite försiktigt och fick en iskall blick av den gamla kvinnan som drämde gaffeln i bordet så att den ugnsgrillade potatisklyftan flög över bordet och landade i golvet med ett luftigt korkljud som lät oerhört ynkligt med tanke på den passion som låg bakom dess tillagning.
- Nä, ska du komma och säga att du är från Mars nu också tös?
- Såja mor, sa Annas pappa och gick mot skafferiet. Han plockade fram en glasburk med färdigkokt potatis som han ställde vid farmoderns tallrik.
- Mor ska inte vara orolig, Anna är vegetarian och vill inte äta kött. Här får mor sin potatis.
Den gamla kvinnan log förlöst och lättat mot glasburken och öppnade med vana fingrar locket och fiskade smidigt upp ett par potatisar som gled runt på hennes tallrik. Som om de tre gula knölarna var hennes länk till livet, tog hon sig för hjärtat och pustade: “Tack och lov!”
Sen gick hon och hämtade de sista essentiella inslagen i kylen och satte sig bestämt ner på sin plats igen.

- Jag har alltid ätit min potatis såhär, sa hon och varvade den råkokta, gulnade biten med ett djupt dopp ömsom i lingonen, ömsom i den bruna gräddsåsen.
Hennes gamla mun slöts som en lugnad profet runt den kalla potatisen och hennes ögon glittrade som om vindarna fört med sig bättre tider.
Vi satt tysta och blickstilla och vågade knappt röra maten på bordet. Vi kände oss som hädare, missbrukare av det goda som givits oss och experimenterande ufon som tog traditioner och våldförde oss på dem.
- Har ni lagat det där i ugnen? väste farmodern och jag minns hur jag långsamt nickade men samtidigt sa “Njaaaa….”
Kvinnan skakade långsamt på huvudet, suckade och sa att någon gång, i framtiden, så skulle vi flickor också veta hur man gjorde potatisgratäng.
Behöver jag säga att den middagen avslutades med ord som “Det känns som att det saknas något!” och “Man är ju inte RIKTIGT mätt om man säger så.”

Och farmoderns sorti var att lyfta på foten som hon nyss satt i den bortslängda potatisklyftan som landade på golvet tidigare under middagen. Hon bände bort den från nylonstrumpan och skakade vuxet på huvudet.
- Glömma grädden i potatisgratängen…
Vår Vegetariska rotblandning hade plötsligt blivit en misslyckad potatisgratäng utan grädde.