Den svenska HareKrishna-tanten!

Nu ska jag berätta en liten söt historia, om hur vÃ¥rt självutvecklade andliga medvetande ligger lagrat genom vÃ¥ra livs resor, och kan leda till de mest överraskande händelser i nuet. Det var i mitten pÃ¥ 80-talet dÃ¥ jag brukade äta lunch pÃ¥ Govindas, HareKrishna-rörelsens populära vegetariska restaurang, pÃ¥ Fridhemsplan i Stockholm. Jag hade precis börjat äta pÃ¥ desserten, gyllengul saffransglass, när en gammal ”vanlig” tant i 70-Ã¥rsÃ¥ldern plötsligt dök upp inne i lokalen och lite försynt frÃ¥gade om hon kunde fÃ¥ köpa en kopp kaffe dÃ¥ hon precis hade missat sin buss. HareKrishna-hängivna varken dricker eller serverar vanligt kaffe, men hade däremot ett kaffesurrogat gjort pÃ¥ Cikoriaört som dom kunde bjuda pÃ¥.

Den svenska gamla tanten sÃ¥g väldigt nöjd ut när hon satte sig ner och läppjade i sig sitt ”kaffe”.
Det började gå upp för henne att detta inte var någon vanlig restaurang och hon såg nyfiket runt i rummet på all den indiska inredningen och de Krishna-inspirerade tavlorna. Hon frågade om hon fick lov att titta runt lite i byggnaden, och det fick hon naturligtvis och försvann bort mot tempelrummet, där hon nyfiket stack in huvudet och gick in.

Sen gick det en bra stund och jag började precis undra var hon hade tagit vägen, när hon kom gående ivrigt samtalande med en kvinnlig hängiven om hur det var att leva i en sådan här miljö. Plötsligt sa hon högt, glatt och självklart:

- Åååh vad jag trivs här, det känns precis som om jag hittat hem!

Både den hängivna kvinnan och jag skrattade lite förtjust över denna oväntade kommentar.

- Du kan stanna en stund till och vara med på ett föredrag och en liten tempelcermoni om du vill, sa den hängivna kvinnan.

- Åååh får jag det? Ja det vill jag gärna, svarade tanten snabbt.

Jag tyckte det hela var så underbart, men jag var tvungen att gå hem då så jag fick aldrig följa hennes vidare upplevelse i templet.

Däremot så kom jag på besök dagen därpå, och vem står där stolt lysande i restaurangen iklädd en indisk vacker sari? Jo, vår lilla svenska tant som minsann hade tagit steget fullt ut och ringt sin gamla man och sagt att hon skulle sova över på Govindas över natten. Jag log mot henne och hon berättade att detta var hennes viktigaste dag i hennes liv, för hon hade verkligen hittat hem. Det kändes helt naturligt och självklart.

Vad man kan lära sig av detta är att aldrig ta människor för givet och döma folk för deras synbara tillhörighet, samt att detta inte var en tillfällighet. Hon hade helt enkelt mött upp sig själv där hennes medvetande befunnit sig i sitt tidigare liv, vid dödsögonblicket. Därav denna självklara känsla av tillhörighet, trots att den definitivt inte ens varit närvarande tidigare i hennes nuvarande liv. Det var ingen slump att hon missade bussen och blev sugen på en kopp kaffe.

Ja självklart tror jag alltså både på karma och reinkarnation och är varken direkt flummig eller blint troende, men jag har förmågan att kunna förnimma vad som i mystiken är sanning. Hare Krishna!