”Veganer äter inte lök, va?” Del 1

Ibland finner jag mig själv i helt surrealistiska situationer. På ett sätt är det både underhållande och fascinerande, men stundvis undrar jag vad det är som gör att vårt moderna samhälle stundvis inte klarar de enklaste saker.
Häromdagen satt jag på en litet lunchställe med min man och letade i menyerna efter gångbara alternativ för en vegan. Jag är ödmjuk och fullt medveten om att vi är i minoritet, så jag tittar efter det som ligger närmast att kunna omvandla till ett veganskt alternativ. Efter många om och men fick det bli en nachostallrik med grönsaker och salsa, minus smält ost. Vi beställde också en vegetarisk pizza där vi bad om att ena halvan skulle vara fri från ost. Vi förklarade varför och tackade så mycket. Kvinnan som tagit våra beställningar pratade på och jag frågade försiktigt en sista gång om hon förstått hur vi menade och serviceminded som hon var svarade hon ”Jadå”. Kommer snart!”.

Det är alltid ett spännande moment att sitta och vänta på att maten ska komma in. Man är hungrig och är betalande kund, men man vet aldrig hur det blir riktigt när man är första gången på ett ställe.
Efter 25 minuter kommer kvinnan in med en tallrik nachoschips. I det gula anar jag lite färglösa sladdriga inslag och när tallriken står framför oss ser vi att man lagt ner mikrovågsvärmda, frysta wokgrönsaker. Morötter, broccoli och blomkål i gråa, sladdriga varianter. Kvinnan springer någon runda till och kommer sen tillbaka med en pizza som hon ställer ner mellan oss. Hon vet ju att vi ska dela eftersom ena halvan beställdes utan ost. Vi frågar efter salsan till nachosen och hon tittar förvånat på oss.
- Ska ni HA salsa nu??
Vi förklarar att ja, det vill vi ha. Så hon hämtar in iskall salsa till de fesljumma chipsen och de grå, mikrovärmda frysgrönsakerna. Vi doppar och äter och börjar titta på pizzan. Det ser ut att stämma, för den ena sidan är ostfri.
- Vad bra! säger jag och är riktigt hungrig nu.
Men den ostfria sidan ser ut att vara fri från lite mer än så. Jag tittar igen och ser att det enda som ligger på min halva är de frysta, mikrougnsvärmda, sladdriga bitarna, påslängda efter att pizzan varit i ugnen. På min mans halva ser jag rocullasallad, rödlök och körsbärstomater. Precis som vi beställde. Jag förstår ingenting och kallar på kvinnan igen.
- Ursäkta, men här finns ju inga grönsaker på min sida. Inga tillbehör alls förutom det här, säger jag och pekar lite menande på de hemska frysgrönsakerna. Kvinnan slår ihop händerna och ser både bekymrad och trött ut.
- SKA du ha det på din halva?
Jag förklarar igen att jag bara bad att inte få ost. Hon lyfter tallriken och dansar mot köket.
- Jaja, du kan få om du vill ha!

Hon sätter ner tallriken efter en liten stund, med en pizza som hunnit svalna en hel del och nu ligger där i alla fall en körsbärstomat i lite sås och lite rödlök på. Jag tittar på min man och vi förstår att de bara slängt på ingredienserna.
Surrealismen är total, jag tror inte att det kan inte bli mer underligt än såhär. Med ett skakande, litet pekfinger knuffar jag på körsbärstomaten. Tiden stannar, jorden ändrar riktning och mitt låga blodtryck sänks djupt ner i marken. Yrseln och gråta/skratta-dilemmat infinner sig i min spända bröstkorg. Jodå. Den lilla körsbärstomaten är iskall. Liksom såsen och rödlöken. Det enda på min pizzahalva som åtminstone är lite ljummet är de grå, sladdriga upptinade frysgrönsakerna.

MYMOSTCOMMENTEDPOSTS-INSPIRATION-MOTIVATION